BERÄTTELSE.

Istället för att gå direkt tillbaka till sovrummet, bestämmer C sig för att ta en omväg för att samla sina tankar. En dum plan som lika gärna kan sätta henne i skiten. Men de flesta korridorerna är tomma nu och hon tar sig förbi utan några problem.

Hon är ouppmärksam när hon rundar hörnet till en tyst korridor och går rakt in i någon.

Personen stapplar bakåt i överaskning. C gör likadant men fylls snabbt av panik när hon inser sitt misstag. Istället för att springa därifrån lyfter hon blicken och tittar in i personens ansikte.

Det är en ung man strax över tjugo. Han är längre än henne, muskulöst byggd, som en krigare. Hyn är solbränd men verkar ha bleknat i den mörka vintern. Hans korta hår är svart som kol och ögonen mörkbruna. Ansiktet har tydliga drag, läpparna är tunna och små, och han ser på henne som om hon nyss fallit ner från himlen.

“Cassendra?” säger han igenkännande. C säger ingenting. För överraskad för att komma på vad hon ska säga. Tystnaden som följer avbryts av ljudet av klampande och högljudda vakter som kommer emot dem.

Främlingen reagerar snabbt och öppnar närmsta dörr och knuffar in henne. När han gått in själv stänger han ljudlöst dörren och väntar.

Medan fotstegen och rösterna kommer närmare hinner C inse vart de är. Det är en upplyst korridor utan fönster med flera stängda trädörrar. Antagligen leder de till sovrum eller städskrubbar.

Ljudet försvinner och hon vänder sig sakta om till främlingen, för att nästan direkt bli omfamnad i hans armar. Han trycker henne mot sig så hon knappt kan andas, men det är ingen hotfull gest, det är gest av kärlek och saknad. Han kramar henne som om hon skulle försvinna ut i luften om han släppte taget.

Efter en stund släpper han snabbt taget om henne, som om hon vore besmittad. Han harklar sig och verkar nästan rodna om kinderna.

“Förlåt”, ursäktar han sig, som om han gjort något fel. “Vi trodde alla att du var död”.

Hon är mållös.

“Vi antog det”, fortsätter han, “när du inte kom tillbaka”. Han verkar plötsligt tänka på något trevligt minne som får honom att småle.   

“Jag antar att du inte skulle låta dig besegras så enkelt,va”, skrockar han. Han ser nästan ut att börja gråta, hur tuff han än verkar på utsidan. Han blinkar bort tårarna. Ansiktet hårdnar plötsligt.

“Vad gör du här egentligen”, frågar han misstänksamt. C vet inte vad hon ska säga och hon ger ifrån sig något som mer är ett förvirrat ljud än ord. Främlingen blir mer förvirrad.

“Vad är det med dig?” Han verkar på riktigt orolig. “Cassendra?” “Hallå?” Han drar handen framför hennes ansikte för att se att hon lyssnar.  “Cassendra? Det är jag, Finn. Mår du bra?” Han tar försiktigt tag om hennes vänstra axel och skakar den lätt.

“Jag mår bra… Finn”, säger hon, men Finn lugnar inte ner sig.

“Vad har de gjort mot dig?” morrar han, och tittar mot dörren.

“Ingenting!” säger hon lite väl högt. Finn reagerar och ilskan i hans ögon bedarrar.

“Jag mår bra”, tillägger hon. “De har inte skadat mig, men…” Hon har inte berättat för någon om hennes minnesförlust. Kan hon lita på den här mannen? Han verkar lita på henne. Han vet vem hon är.

“Men de har tagit mig till fånga och tänker inte låta mig gå”. Egentligen ljuger hon inte, hon lämnar bara en bit av sanningen. Men Finn köper det inte.

“Cass, ingen kan hålla dig fånga och det vet du. Vad är det som händer?” Han säger varje stavelse långsamt som om han pratar med ett barn.

“Jag vet inte”, suckar C. Hon lägger ansiktet i händerna och kväver en snyftning. “Jag vet ingenting”.

Situationen verkar göra Finn besvärad. Han försöker trösta henne så gott han kan genom att säga att allting kommer lösa sig, bara hon förklarar vad som hänt.

“Nej! Du förstår inte, jag vet ingenting!” Nu börjar hon gråta och tårar rinner nerför hennes kinder som regndroppar. “Jag kan inte minnas någonting!” Hon snyftar och lutar sig mot väggen, förvirrad över sina känslor. Hon hade inte insett förrän nu hur det här att inte veta faktiskt kändes.

Långsamt börjar hon sjunka tills hon sitter på det kalla golvet och hulkar samtidigt som hon torkar bort tårarna från sina kinder. Finn hänger oroligt kvar vid dörren, medans C andas djupt tills kroppen gör det regelbundet av sig själv igen. Det är tyst i några minuter.

“Vad menar du att du inte minns någonting?” frågar Finn tillslut och bryter tystnaden, mjukt för att hon inte ska gå sönder igen och börja snyfta som nån småunge. Hon suckar.

“För nästan två veckor sedan vaknade jag upp i en grotta. En mörk grotta”, förtydligar hon, och grimaserar när minnena följer med när hon berättar. “Jag kunde inte minnas mitt namn, vart jag var eller varför jag var där. Jag tog mig ut därifrån, men blev attackerad och… skadad”. Fingrarna pirrar av att längtan att få sträcka sig mot bandaget. “Efter ett tag hittade Korpe och hans soldater mig”.

“Korpe? Kungens oäkting?” undrar Finn. Hon nickar.

“Jag blev kvar i sjukstugan runt en dag, skulle jag säga, för att de skulle kunna fixa mina skador. Sen flyttades jag till ett eget rum uppe i borgen”. Hon skrockar utan glädje. “Korpe sa att han inte tänkte låta mig ge mig av förrän jag övertygat honom att jag kunde ta vara på mig själv. Och det nästa jag vet, så blir jag bortförd och satt i en trång fängelsecell i fyra dygn”. Hon tittar upp mot Finn. Han stirrar in i hennes ögon som om han letar efter någon därinne, han hittar henne inte. Han suckar och gnuggar sig i ögonen med tum- och pekfingret.

“Jag antar att det här är något vi får ta upp med Alster”, säger han trött. Det här var nog ingenting han hade väntat sig när han vaknade upp den morgonen.  

“Vem är Alster?” frågar C. Finn flinar glädjelöst och suckar.

“Det här kommer ju bli kul”, säger han.

 

*

 

De bestämde sig för att fly därifrån dagen efter. Finn hade kommit med bud av något slag till kungen, och ska ha ett möte med honom under förmiddagen och troligen ända fram till kvällen. Finn klargjorde att han skulle, helt öppet, lämna borgen med häst efter solnedgången. C… Cassendra skulle följa med honom.

“Hur ska jag lyckas ta mig ut ur borgen?” hade hon frågat.

“Du kommer nog på något”, hade han svarat.

 

Det är eftermiddag och himlen är täckt av en grå slöja.

Korpe hade kommit till hennes rum tidigt den morgonen för att väcka henne. Hon hade spelat förvånad när han sa att hon skulle testas om.  

Hela dagen hade hon spelat dålig, trots att hela kroppen ropade ut att den kunde utan ansträngning. Hon spelade dåligt för att Korpe, och kungen speciellt, skulle tappa intresse för henne.

Till kvällen har hon fortfarande inte kommit på hur hon ska ta sig ur borgen.

Hon måste vara snabb men försiktigt. Om någon lägger märke till henne kommer hon inte långt.

Hon kan alltid dyrka upp låset till sin dörr och smyga ut, men det är riskabelt och Korpe kan alltid ha satt vakter utanför hennes rum. Sen handlar det också om att ta sig ut genom porten och över vallgraven. Redan på innergården kryllar det av vakter.

 

Korpe har låtit henne (med övervakning) ströva runt på vissa ställen i borgen. Som exempelvis biblioteket och slottsträdgården. Från slottsträdgården ser hon borgmurarna och tar reda på de olika vaktskiften. Hon har tagit reda på vid vilka tider muren är oövervakad. Hon kan dessutom se samma mur från sitt sovrumsfönster.

Hon kan hoppa ner från fönstret, smyga sig över slottsträdgården, över muren och ner i vallgraven, för att sedan simma de metrarna som vallgravens diameter utbreder sig och fly med häst in i skogen, för att aldrig ses igen.

Men den planen är knepig redan från början, eftersom hennes sovrumsfönster är minst tio meter från marken. Det är ingen dödlig höjd, men den skulle utan tvekan leda till en stukad vrist om hon landade fel, vilket skulle dra ut på tiden.        

Andra problemet är att vakterna skulle kunna komma tidigare än vad som var meningen eller att vakterna inte går alls när skiftet slutar.

Men om man skulle utgå från att hon skulle kunna ta sig så långt som till muren och landa säkert ner i vallgravens vatten utan att bli hörd, så handlar det fortfarande om Finn och vad som kommer hända med henne senare.

Kommer hon vara säker med honom, eller kommer allt bara bidra till ett ännu större problem?

 

Fortsättning följer i del 8.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här