C: Del 6

Berättelser
6

BERÄTTELSE. 

C följer efter Korpe. Han vet förstås inte om det, för hon är tyst som en mus och slug som en räv.

Han ska prata med sin pappa, kungen.

Hon hade självklart blivit inlåst på sitt rum tidigare, som alla andra kvällar, men hon hade hört vakterna lämna korridoren strax efteråt. Hon hade inte blivit förvånad när hon lyckades dyrka upp låset med två hårnålar hon hittat längst in i garderoben på sitt rum. Hon kan slå ner två dussin män på några minuter utan att själv få en skråma, hon kan skjuta en pil på trettio meters håll och träffa mitt i prick och kasta en kaststjärna lika bra. Självklart kan hon dyrka upp lås.

De flesta korridorerna är fortfarande ovana för henne och i början hade hon bara gått på måfå och försökt att inte bli upptäckt. När hon till slut såg Korpe lämna korridoren till sitt rum och försvinna i motsatt riktning med tunga steg, hade hon förstått direkt vart han var på väg.   

Korpe viker in åt vänster och C följer efter. I slutet av korridoren finns en dörr utan vakter. Korpe knackar och strax därpå kommer ett svar från insidan. Korpe pratar med personen på andra sidan genom dörren och till slut släpps han in.

Hon hinner urskilja delar av ett stort upplyst rum och ett samlingsbord, ett par vakter och en annan man innan dörrarna stängs bakom Korpe. Hon springer ljudlöst fram och sätter örat mot dörren. Hon hör bara ett mummel. Det finns inget nyckelhål att titta in genom.

C suckar irriterat och rycker i kläderna. Hon bestämmer sig för att gå tillbaka till rummet men inser i sista stund att det är ett blått draperi vid ena väggen.

Hon tar sig dit och sträcker fram handen. Med en snabb rörelse drar hon undan draperiet.

En vägg. Bara en vägg. Hon skrockar genom näsan. Men så hör hon röster. Efter rösterna hör hon klampandet av steg. Det kommer några meter bort. Från den andra korridoren.

Hittas jag här är jag död! tänker hon. Hon ser sig omkring. Inget bra gömställe. Det får bli bakom draperiet. Hon drar snabbt undan den andra delen av det blåa tyget.

Det är som ett skänk från ovan. Ett lönnrum. En smal dörröppning i väggen ledande till ett rum intill samlingsrummet. C kastar sig in och drar för draperiet igen just som vakterna klampar in i

korridoren.

 

Hjärtat bankar hårt i bröstkorgen medan två vakter ställer sig som vaktposter utanför samlingsrummet.

Hela jävla stället är ju fullt av soldater! tänker hon.

Hon stannar en stund men vakterna går inte, så hon börjar backa bakåt i den mörka lönnkorridoren.

Några meter in ser hon ljus. Det kommer från ett runt fönster inte mycket större än ett titthål. Genom det ser hon in i den upplysta samlingsrummet. Förutom ett halvt dussin vakter i full mundering, sitter där inne Korpe och en man med tunt grått hår och orakat ansikte, vilket får honom att se mycket äldre ut än vad han troligen är.

Han är rynkig och ser trött ut, med tunga mörka ringar under ögonen.

“Vi måste göra oss av med henne nu”, snäser Korpe, och C förstår direkt att de pratar om henne. “Hon är farlig, inkompetent och helt odräglig”, fortsätter han. Den äldre mannen framför honom verkar helt ointresserad. C rynkar pannan och känner sig kränkt.

“Korpe”, avbryter mannen. “Jag gav dig i uppgift att observera henne, se om hon är något speciellt”. Han säger det sista som en viskning och kikar sig runt i rummet, för att se att ingen tjuvlyssnar. “Vad tror du, Korpe?”

Korpe tänker en stund innan han svarar.

“Jag tror hon är något speciellt”. Han nästan spottar ut orden.     

Mannen reser sig från sin stol vid sin sidan av bordet och Korpe gör likadant. Han går fram till mannen som lägger sin arm runt Korpe och leder honom till väggen med C:s titthål. Hon ryggar undan och ställer sig med ryggen mot väggen, ifall de skulle se genom hålet. Det gör de inte. Mannen har bara flyttat dem dit för att kunna prata mer ostört.

“Tror du att hon är med i den där eliten?” mumlar den äldre mannen.

“Möjligtvis”, säger Korpe mer fascinerat. “Hon är otroligt skicklig när det gäller bågskytte men har än så länge visats sig vara en medelmåtta i allt annat jag prövat henne”. Mannen tänker.  

“Testa henne imorgon”, säger han.

“Tror du verkligen att hon kommer vara annorlunda ifall vi prövar henne igen?” frågar Korpe.  

Mannen svarar inte.

“Visst”, suckar Korpe. Mannen skrockar och klappar Korpe på axeln.

“Lycka till, son. Rapportera allt till mig i övermorgon”, säger mannen och går iväg och sätter sig vid bordet igen. C hör hur Korpe går därifrån och ut genom dörren. Innan dörren stängs ropar Korpes pappa till honom.

“Korpe. En sak till. En budbärare kom tidigare ikväll med ett viktig meddelande, så jag kommer vara upptagen imorgon”. Korpe mumlar något tillbaka och går iväg.

Det blir tyst efter det. Mannen hummar då och då och harklar sig och fortsätter med vad han nu höll på med innan. C blir själv med sina tankar.

Imorgon kommer allt bli annorlunda, lovar hon sig själv, Imorgon kommer jag på riktigt, visa vad jag går för.

 

 Fortsättning följer i del 7.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Pingback: C: Del 7
Pingback: C: Del 11
Pingback: C: Del 12
Pingback: C: Del 14
Pingback: C: Del 15
Pingback: C: Del 18
6 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …