Är det normalt? (Del 1)

Berättelser

BERÄTTELSE. Jag stirrade på mitt islatte som jag nyss hade fått av servitrisen. Jag hatade kaffe egentligen men jag tvingade i mig det ändå. Jag tog en stor klunk, svalde det försiktigt ner och tog en tugga på chokladmuffinsen. Det var många här på caféet, inte för inte var det eftermiddagen på en lördag. Det var alla slags människor här, men de flesta var unga eller vuxna med småbarn. Jag hörde några i min ålder viska om ett rån som hade hänt igår i en av de välkända bankerna. Det vred sig i magen på mig. Rån… Stjäla saker, ta sånt som inte tillhör en själv och slutligen, om har man tur eller otur, hamna i finkan. Det skrämde mig, tänk om jag blev rånad? Plötsligt stod någon framför mig på andra sidan av bordet.

”Ursäkta, får jag sitta här? Det finns ingen annanstans att sitta” sa en röst. Jag vågade inte titta upp. Det lät som en man. Jag nickade svagt. Personen satte sig mittemot mig, det var en tvåstolsbord som egentligen ska användas för ett romantiskt par, enligt mig.

”Har du hört om bankrånet? Hemskt, man har inte fått tag på människan som gjorde det men när de får fast den blir det nog inte så kul for denne” sa personen.

Jag vågade fortfarande inte titta upp, en främling som pratar med en annan främling är väl inte normalt? Eller, han kanske vill bli kompis, vara snäll för att många andra inte är det? Till slut tvingade jag mig att titta upp och prata.

”Ja, det är verkligen hemskt hur många människor är, eller hur?” sa jag och försökte att inte titta i mannens ögon. Han hade glasögon som knappt syntes (kanterna var väldigt tunna och smala), inget skägg (han har troligtvis rakat sig) och blont hår som gick över ena sidan. Han hade också väldigt gröna ögon, nästan som smaragder. Och en tatuering vid halsen som stod ”Love me or hate me, I don’t care”. Han såg rätt snygg ut för att vara en främling.

”Snygg tatuering.” sa jag för att bryta tystnaden mellan oss. Det var värt ett försök att få lära känna fast man inte kommer träffas igen.

”Åh, tack! Jag fick den gjort för några månader sen, jag tycker om budskapet, tycker du om såna budskap?” frågade han och fångade min blick. Jag ville titta ner så himla mycket men fick verkligen ge allt jag hade för att hålla ögonkontakten.

”Jag tycker att det är starkt men samtidigt väldigt komplicerat.” sa jag och log. Han log tillbaka och tog en liten klunk från hans varma kaffe. Han verkade några år äldre än vad jag var, troligtvis fem år äldre.

”Jo, jag har inte presenterat mig? Jag heter Kenny.” sa han och räckte fram handen över bordet. Jag tvekade en sekund, han var alltför social och öppen, är det normalt? Men jag tog hans hand och skakade. Det kändes behagligt.

”Sofie…” sa jag lågt och sänkte blicken. Det var lite pinsamt men det kändes skönt med att någon inte var som alla andra. Han lutade sig bakåt och drack sin upp sitt kaffe. Hans sätt att sitta avslappnat med en främling var alltför tydlig. Jag skakade på huvudet, undrade hur han tyckte jag var, kanske onormal.

”Vad jobbar du med? Eller pluggar du?” frågade han nästan oberörd, bara nästan. Jag visste inte om jag skulle svara, kanske jag skulle försöka prata om honom istället?

”Eh, jo… Kan du berätta vad du jobbar med?” frågade jag och försökte dölja min misstänksamhet. Han skrattade bara till.

”Såklart jag kan! Sorry om jag var på dig för mycket men liksom, det är inte många som vill vara så öppna. I alla fall så jobbar jag med att resa runt och samla information om händelser runt om i landet och ibland världen. Med andra ord är jag en vandrande journalist” berättade han lugnt. Det var inte så överraskande, så som han var.

”Åh, vad roligt. Jag har precis pluggat klart så jag väntar på att hitta ett fast jobb, just nu jobbar jag mest deltid med att lägga varor och sånt i mataffärer” berättade jag. Kände mig lite ointressant men var glad att Kenny inte alls verkade ointresserad.

”Ja, det tar sin tid liksom innan man får något. Om du vill kan jag erbjuda dig ett jobb!” sa han glatt. Jag stirrade på honom. Fick inte alls in orden i mitt huvud. Skojade han eller?

”Vänta, du skämtar va?” sa jag och försökte skratta till. Men hans ansikte var seriös.

”Jag menar allvar, om du vill kan jag hjälpa dig. Man får mycket information här i världen vet du” sa Kenny och skrattade till. Han var så social, så öppen. Var han verklig? Jag förstod inte hur en människa kan vara så snäll.

”Tack, men jag klarar nog mig.” sa jag bara och tvingade ner min islatte. Det smakade väldigt mycket vatten nu när isen har smält, inte mig emot. Plötsligt reste han sig och tog sin tomma kopp med sig i handen.

”Ja det var kul att prata med dig. Här är mitt nummer om du skulle vilja något. Inte reklam eller annonsering, bara hjälpa till om du förstår vad jag menar” sa han och log brett samtidigt som han räckte fram kortet. Långsamt tog jag emot det, glad att någon brydde sig. Jag ville säga någonting tillbaka men vågade inte, eller ville inte. Han log igen och gick sin väg, lämnade koppen på disken och gick ut från caféet.

Jag satt kvar med kortet vid fingerspetsen. Det var tunt och jag kunde känna prickar som skulle vara för blinda människor om de skulle läsa kortet. Jag undrade om han hade gjort sånt här förut, det kändes som han var van i alla fall. Jag reste mig upp, lämnade det jag hade kvar och gick hem. Det här var en annorlunda dag, kanske jag skulle ringa upp honom?

 

Premprida Chueasathum

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …