BERÄTTELSE.

Träningen började tidigt i gryningen, precis som Korpe sagt. Korpe instruerade C vad han ville att hon skulle göra. Vilket var att parera hans slag och inte falla ner på rumpan. Man skulle kunna säga att hon följde hans order rätt så bra. Istället för att falla ner på rumpan föll hon pladask med ansiktet först, rakt ner i gruset. Men hon ställde sig alltid upp.

Hon fäktade och parerade hans slag med otrolig skicklighet, men det fanns ingen glöd i det. Ingen viljestyrka. För hon visste ju att just den här övningen inte var på liv och död. Den riktiga kämparglöden kommer när man verkligen behöver den, sa en bekant röst i hennes huvud. Men den försvann lika fort som den kom dit.

Korpe och C fortsätter ända fram till lunchtid. Efter det är hon genomsvettig och varje muskel ömmar.

Korpe har inget personligt intresse i att träna henne och gav henne inga råd, eller uppmuntran. Han sa ingenting om det inte handlade om en ny order.

De äter tillsammans under tystnad vid ett av bordet med träningsvapen. Eftersom alla vapnen som legat där var av äkta metall och var vassa som rakblad, hade de tagits bort och placeras inne i vapenboden. Hon får inte ens vara i närheten av en brödkniv om inte Korpe eller andra soldater har henne under uppsikt, så hon får slita sönder bröd och kött med händerna.

Medan hon äter tittar hon runt sig på träningsarenan. Fem vakter står utplacerade vid väggarna, lagom långt ifrån för att de skulle hinna reagera ifall hon försöker sig på någonting, stirrande som hökar. Till slut blir hon för trött på tystnaden och ropar till Korpe på andra sidan bordet.

“Vad är det som händer egentligen?!” Korpe kikar upp från sin mat och tittar irriterat på henne.    

“Vad menar du?” morrar han.

“Vad hände egentligen som fick alla att börja hata mig?” Korpe får en mörk blick.

“Skojar du?” Han är tyst och tittar på henne. Hon säger ingenting och Korpe tar det som en bekräftelse att hon menar allvar och skrockar dämpat med ett vansinnigt flin.

“Vi kan börja med alla vakter och tjänstefolk du satte i sjukstugan när du försökte fly härom kvällen”. C tänker avbryta, men Korpe fortsätter som om en tung sten lättar från honom när han till slut får uttrycka sin ilska. “Du slog ner över tjugo fulltränade soldater utan att få en enda skråma och skulle ha kommit undan med det om vi inte tagit fast dig. Ingen dog men en soldats ben hamnade så ur funktion att han aldrig kommer kunna gå igen. De som inte är rädda för dig, skyr ditt liv och ber för att få se dig hängd i backen”. Korpe lutar sig närmare. “Och jag är en av dem”.

Korpe reser sig upp och tar tag i sitt träsvärd. “Upp”, säger han och går mot träningsplanen.

Korpes ord, hörs om igen i henne huvud resten av dagen som små viskningar.

De fortsätter träna utan avbrott fram till kvällen.  

*

I en vecka har de nu fortsatt med “utredningen”, och C har inte visat något som helst tecken på att vara mycket mer än en medelmåtta. Det irriterar henne. Ännu mer irriterande är det att Korpe verkar på mer gott humör ju mer tiden går. Alla spår från den orolige mannen i skogen är försvunnet och utbytt mot den kvinnotjusande oäktingen som tjänarinnan Rose berättade om.

Hon hade nämligen märkt hur tjänarinnor och hovdamer stannat till på väg genom innergården eller i korridorerna, på dagarna och fnittrat oavbrutet, medans de iakttog Korpe och C.

Detta lyckligare beteende måste bero på att han snart blir av med henne då kungen kommer behöva “vidta åtgärder”, som Korpe uttryckt sig.

De har under veckan fokuserat på hennes styrka, kvicktänkthet, uthållighet, och svärdsteknik, med olika prövningar. Det hårdaste har hittills varit uthållighet där Korpe tvingat henne att stå på en två meter hög stolpe i fyra timmar i regnet; utan mat, vilo eller kisspauser. Ramlade hon ner var det bara att ta sig upp igen och så startade tiden om.

Idag är det prickskytte med pilbåge.

Hon står på ena sidan planen och piltavlan är på andra sidan, trettiofem meter bort. Korpe räcker över en tung pilbåge i övningsmaterial och tre pilar med vass spets. (Hon hade tillåtits att få hålla i vassa föremål för stunden.)

C spänner bågen men tappar pilen. Den faller ner på marken med ett lågt skrammel, och Korpe flinar vid ena hörnet med två vakter – den ena är Vincent, (mannen som hämtat upp henne ur fängelsehålorna, och som också råkar vara Korpes vapenbroder) med sig. Vincent har snaggat blont hår, skäggstubb på kinder och haka och blågröna ögon. Han är stor och allvarlig, men när man lär känna honom lite verkar han mer som en uttråkad nallebjörn. En nallebjörn man vill skjuta en pil genom.

Hon suckar och böjer sig ner sakta och tar upp pilen och sätter tillbaka den på strängen. Hon siktar en lång stund samtidigt som hon andas djupt. En orange hårslinga faller ner för hennes synfält, men hon viftar bort den med huvudet.

“Kom igen nu då!” ropar Korpe psykande från sitt hörn. C drar ett sista andetag innan hon släpper pilen och den skjuter fram.  

Pilen träffar den yttersta ringen och Korpe skrockar belåtet. Hon sväljer irritationen och tar fram en ny pil från kogret. Den här gången träffar hon den näst yttersta ringen och Korpe brister i skratt och soldaterna stämmer in. C känner sig förnedrad och tar snabbt tag i den sista pilen medans de gapskrattar. Synfältet är lätt rött och hon skjuter av innan hon ens siktat.

Pilen träffar mitt i prick och skrattet upphör.

Hon hade träffat. Hon hade avfyrat pilen hej vilt och den hade träffat. Korpe hade också sett det men hade först bara stått stilla och stirrat. Vincent hade börjat le uppriktigt mot henne av förvåning. Inget mer hånande.

När Korpe tar sig ur förvirringen går han fram till tavlan och rycker loss pilen från målet. C  börjar flina stort när hon ser hans förödmjukade ansiktsuttryck. Korpe ser det och fräser åt henne. Han tar tag om hennes arm och drar henne med sig närmare tavlan. Sen tar han fram en sylvass kastdolk och lägger den i hennes hand.

“Kasta”, säger han och ställer sig några meter bort.

C känner på vapnet. Den är lätt och bladet är gjord i en sån blänkande metall att det ser ut som om det är vant vid att bli putsat varje kväll.  

Hon höjer armen och kastar vapnet. Det viner genom luften med ett vissel och träffar tavlan mitt i prick. C drar sig undan med händerna bakom ryggen och ställer sig framför Korpe. Hans blick är utmanande mörk och hon kan inte låta bli.

“Vad nu, sir?” säger hon illmarigt. Korpe morrar djuriskt.    

Hennes prövningar har just börjat på allvar.

Fortsättning följer i del 6.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här