Vi är inte sjuka. Del 4

Berättelser

BERÄTTELSE.

Kapitel 4

Tobbe vet

– VAD FAN GÖR NI?!! skriker en röst bara några meter ifrån oss.

Jag tittar mot rösten. Shit, det är Tobbe. Jag kollar på Stella och ser att hon är påväg att börja gråta. Utan att ens tänka börjar jag springa emot Tobbe och får ner honom på marken. Han försöker ta sig loss men jag håller i som om mitt liv hänger på det, vilket det gör.

Han börjar lugna ner sig och kollar mot mig.

 

– Meja, vad håller ni på med? frågar han med en lite lugnare röst.

– Följ med, men lova att hålla tyst!

– Okej, säger han.

 

Vi går bort till tanke stenen och jag introducerar honom till Stella.

 

– Varför stod ni bara där och… ja, du vet? frågar Tobbe

– Okej, säger jag. Det här blir nog lite svårt för dig att förstå men, säger jag och kollar på Stella.

– Vi är liksom… ihop, avslutar hon.

– Men ni är tjejer, säger Tobbe förvirrat.

– Tobbe… vi är lesbiska, säger jag.

– Men de vuxna säger att alla homosexuella kommer brinna i helvetet! säger Tobbe. Är det vad ni vill?!

– Vi har svårt att tro att gud, om han nu finns, skulle skapa något bara för att hata det, säger Stella.

– Vi älskar varandra och det är inget fel med det.

 

Jag och Stella kollar kärleksfullt på varandra. Sen kollar jag ner mot Tobbe som sitter på stenen och ser på oss som om vi vore utomjordingar.

 

– Tobbe, vi har varit vänner i flera år, snälla berätta inte för någon om det här.

– Okej, säger han och försöker vara lugn, men jag kan se att han är rädd.

 

Stella och jag följer varandra hem. först kommer vi till mitt hus så hon måste gå själv resten av vägen hem. Jag går till baksidan av huset och tar mig in genom fönstret, byter om och lägger mig i sängen. Efter typ tio minuter kommer mamma in med lite mat.

 

– Förlåt att jag skrek på dig, säger hon med en len och vänlig röst.

– Det är okej, säger jag med en röst som ska få henne att förstå att jag är arg på henne.

– Du är fortfarande sur va? nu låter hon ledsen, vilket är precis vad jag vill att hon ska vara.

– Du tog hans sida även när jag förklarat vad som hade hänt, det är väl klart man blir arg då!

 

Nu låter jag ännu surare och jag ser hur hon börjar gråta. Bra, fortsätt gråta! Jag vill att du ska vara ledsen, jag vill att du ska fatta att det här inte går att fixa med en kram! Gråt bara du, jag bryr mig inte!

 

– Jag menade inte att göra dig ledsen, säger hon.

– Jag är inte ledsen, jag är arg, sur och besviken. säger jag. Du är min mamma, du borde tro på mig!

– Jag vet när jag gör fel och kan försöka göra det bättre. Snälla förlåt mig bara.

– Om du vet att du gör fel kan du väl sluta innan allt börjar gå åt helvete!

– …

 

Det blir tyst. Hon lämnar maten och går ut. Jag börjar äta, det smakar skit. Hon suger fan på att laga mat. Jag är arg. Arg på allt. Arg på min idiotiska mamma som väljer någon annans son framför sin egen dotter, arg på att Tobbe fick veta om mig och Stella, arg på att alla tycker att människor som jag och Stella är sjuka. Vi är inte sjuka! Vi är normala människor som tycker om varandra och vi bara råkar vara tjejer, det är väl inget fel med att vara kär!

 

Tyra Öqvist

Läs del 1 av Vi är inte sjuka här!

Läs del 2 av Vi är inte sjuka här!

Läs del 3 av Vi är inte sjuka här!

 

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …