BERÄTTELSE.

Hörde jag rätt? hade varit hennes första tanke. Men det hade hon förstås gjort. Det hade de två soldaterna också. De hade gripit henne direkt och hon hade varit för utmattad för att streta emot. De hade fört ner henne till fängelsehålorna och under tiden hade hon sett förödelsen som utspelat sig några minuter tidigare. Överallt omkring dem från hennes rum till utanför slottet låg avsvimmade eller halvvakna vakter, som tittat hatiskt mot henne.  

Vad hade jag gjort? Det är den mörka varelsen som gjorde allting!

Hade hon velat skrika åt de två soldaterna, men hade förstått att ifall de aldrig sett den mörka besten, så skulle de aldrig tro henne. Hon fick vänta med att berätta.

Nu sitter hon i en cell. Inte stor nog för att förvara några getter. Allt som finns där är väggar, golv, och en hög med halm. Utifrån ser man allt genom det tätt ihopsatta gallret.

Fängelsehålorna måste vara det enda kalla rummet på hela slottet. C kryper ihop sig i ena hörnet, gnuggar armarna för att hålla värmen. Hennes stygn hade gått upp vid något tillfälle och varmt blod rinner ner på sidan av magen. Hon kan ana att den formskiftande varelsen skulle grimasera belåtet ifall den såg henne nu. Hon kan nästan ana dess mörker i varje skugga eller mörkt hörn.

Hon kniper ihop ögonen för att slippa se, men det får bara ljudet av varelsens morrande läte att tjuta i huvudet. Hon gnyr, skakar och gråter i sitt lilla hörn i minuter eller timmar. Det är svårt att hålla reda på tiden här nere. Då och då hör hon ljudet av fotsteg mot hennes håll och då kryper hon ihop i halmen och låtsas sova oberört. Ibland stannar fotstegen utanför hennes cell och ibland fortsätter de bara vidare ut i korridorerna.

Efter vad som känns som en dag nere i fängelsehålorna stannar en vakt till utanför cellen och skjuter in en bricka med mat och vatten.

“Vi vet att du inte sover, kräk”, säger vakten. “Ingen själ kan sova så länge efter en sån brutal sak. Du kommer säkert bli hängd snart, så du kan lika gärna börja räkna ner på dina måltider”. Efter att ha spottat på cellens golv går vakten och lämnar henne ifred. Hon väntar först för att göra klart för sig att han gått innan hon vågar roffa åt sig det torra brödet och vatten glaset. Det är dock inte förrän hon druckit upp allt som hon inser hur konstigt vattnet smakar. Hennes ögonlock blir plötsligt tunga och hon sjunker ihop på golvet.

“Det är förgiftat”, är det sista hon säger innan hon svimmar av.

*      

Hon tillbringade de följande tre dagarna i fängelsecellen. Hon fick mat serverad varje morgon och kväll och vattnet var oftast sövande. Men efter ett tag började hon faktiskt uppskatta det. Det fick tiden nere i mörkret att verka kortare.

På dag nummer fyra blir hon serverad vatten utan sövningsmedel. Hon reagerar först på smaken och sedan på det faktum att hon inte somnar. Hon blir förvirrad. I panik ropar hon åt vakten. Det hade varit samma vakt som serverat henne sen hon kom dit och hon hade faktiskt kommit att sluta avsky honom. Det finns ingen tid för avsky, hat eller sorg, när man är medvetslös den största delen av tiden.  

Han kommer tillbaka med klampande steg och hon förklarar snabbt problemet. Hon berättar inte att hon är rädd för mörkret eller att hon faktiskt uppskattar nedsövningen. Vakten lyssnar uttråkat och svarar kort.

“Du ska ut härifrån idag”. Sen går han därifrån.

Vakten hade talat sanning, för några timmar senare öppnas celldörren och mannen som varit med Korpe några dagar tidigare står utanför, tillsammans med en grupp vakter. Han tittar bistert på henne medans hon gör sitt bästa för att inte se för äcklig ut när de ber henne att följa med dem ut. Hon är medveten om sin lukt och de smutsiga natt kläderna hon fortfarande har på sig. De är indränkta med torkat blod och galla från en liten incident några dagar tidigare. Hennes huvud gör ont och hennes kropp är så ovan vid rörelserna att hon stapplar sig fram mer än går. Hennes syn har försämrats så drastiskt att allt är suddigt och så bländande ljust när de kommer upp att hon inte ser någonting, efter alla dagarna nere i fängelsehålorna.   

De för henne till den välbekanta träningsplatsen och möts upp av Korpe. När han ser henne blir hans ansikte plötsligt bistert.

De stannar några meter ifrån honom och Korpe betraktar varje del av hennes kropp och rynkar på näsan åt antingen hennes stank eller äckliga utseende.

C:s hjärta bankar hårt i bröstet och hon väntar på att han ska säga någonting. Korpe biter ihop tänderna och öppnar munnen.

“Jag har personligen blivit ombedd av kungen att utreda dig närmare, för att se ifall du skulle kunna spela honom något högre syfte”. Korpe gör en paus. “Kungen har bett mig att se över dina stridstekniker och kunskaper i andra syften som snabbtänkthet och samarbetsförmåga. Ifall du skulle visas värdig kommer vi återkomma med följder om detta, utan några löften. Men, skulle du visas ovärdig kommer vi att behöva vidta andra åtgärder”.

Han menar döda dig, viskar små röster i C:s huvud. “Jag vet”, säger hon barskt till dem.

Korpe tar till orda igen, tydligt med hat och besvikelse över sin fars idé.

“Ifall du godtar vårt erbjudande kommer vi att börja med utredningen tidigt imorgon bitti och du kommer att vara säker för stunden. Ifall du inte gör det”. Han avslutar inte meningen och hans ansikte visar ingenting. Men alla de förstår vad han menar.

“Så”, säger han med höjt huvud, “godtar du vårt erbjudande?”

Vill du leva eller dö? Det är allt hon hört under Korpes lilla uttalelse. Och även för en minneslös, monster förföljd människa som C, är svaret på den frågan uppenbar.

Hon höjer rösten.

Fortsättning följer i del 5.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här