BERÄTTELSE. Hon hade vaknat upp i ett mörkt, kallt rum. Hennes ögonlock hade varit tunga och sakta börjat stängas för att få henne att svimma av igen.

Hon visste inte om det var natt eller dag, om hon var ensam eller inte, eller vad hennes namn var. När det gäller det sistnämnda hade hon en känsla av att det började på ett C.

Hon hade efter en stunds lyssnande rest sig upp och direkt känt den bultande smärtan i huvudet. Hon hade känt på den stora bulan som dykt upp längst bak på huvudet.

Hon hade försökt minnas… vad som helst egentligen. Men utan framgång, så hon bestämde sig för att ta sig ut istället. Hon hade känt sig fram längs de skrovliga väggarna som omgivit henne och efter en stund börjat se ett starkt vitt ljus i slutet av en gång, några tio meter bort. Hon hade börjat följa ljuset när hon hörde ett ljud. Ett omänskligt morrande ljud, precis bakom henne. Hon hade inte vänt sig om utan direkt börjat springa som av instinkt. Ett minne hade snabbt glidit förbi hennes ögon, men hon hann inte uppfatta det förrän varelsen bakom henne hade reagerat. Hon hade inte sprungit tillräckligt snabbt på grund av tyngden från en löst sittande bröst plåt, men den hade ändå räddat hennes liv. Varelsen hade måttat ett slag med armen, men bara lyckats slita av bröstplattan från dess kedjor. När varelsen stannat upp en sekund hade hon haft sin chans, men varelsen hade kvickt reagerat och klöste hennes högra sida med sina långa klor. Hon hade inte haft tid att reagera när blodet snabbt börjat forsa.     

Hon nådde ljuset som bländade henne, men hon hade inte tittat bort utan fortsatt springa. Framför henne var det enda hon hade sett snö och träd med torra grenar. Himlen var vackert blå och solen bländande vit.

Efter några hundra meter hade hon insett att varelsen inte följt henne ut. Hon hade suckat av lättnad och adrenalin, och efter några sekunder hade smärtan tagit sig ann. Blodet hade pumpat ut ur två rivmärken intill magen och färgat hennes vita tunika röd. Huvudvärken hade också varit nära att få henne att svimma. Men hon hade bitit ihop och börjat gå.

*

Hon haltar sig fram. Snön når henne ändå upp till knäna och hon har ingen känsel kvar i tårna. Däremot är smärtan brutal i det blödande såret i sidan. Om hon överlever kommer det bli ett fult ärr.

Det har gått åtminstone en timme sedan hon vaknat upp utan minnen och hon är nära att tro att hon gått i en cirkel när hon hör ljud. Inte ett morrande ljud från en otäck best, utan ljudet av mänskliga röster.

Det tar inte lång tid innan hon lyckas urskilja gestalterna av sju män. Först tror hon att männen är otroligt långa, sedan går det upp för henne att de sitter på varsin vit häst.

Ingen av dem lägger märke till henne och när hon står några tiotal meter ifrån dem ropar hon.

Den närmsta mannen vänder på huvudet och rynkar pannan. Han vänder sin häst åt hennes håll. Han är klädd i flera lager av kläder i grått och vitt, förutom skorna som är av ljusbrunt läder. Hans hår är ljust brunt, precis som skorna, kortklippt, nästan snaggat och även på håll kan man tydligt se hans stormgrå ögon. Han har tydliga ansiktsdrag och sitter graciöst på sin häst med tyglarna avslappnat i händerna.

“Behöver ni hjälp med något, fröken?” ropar han. Hans röst är ljus och len. De andra männen bakom honom verkar inte reagera.

Hon är just påväg att svara när hon ser ett märke liknande en sköld på mannens bröst platta. Utan att riktigt veta varför fyller det henne med obehag och hon backar sakta. Hon skakar kraftigt på huvudet.

Mannen iakttar henne lugnt men stelnar plötsligt till när han ser blodet på hennes kläder och händer som hon försökt dölja, bakom kappan hon har på sig.

“Fröken,” stammar han, “ni blöder.” Han vänder sig om och ropar åt resten av männen att fort komma dit. Då tar hon sin chans och börjar springa.

Mannen bakom henne reagerar snabbt och hoppar ner från sin häst och börjar springa efter. Hon har flera meters försprång, men haltar mer än springer och han är vältränad och mycket snabbare och kommer ikapp henne efter några sekunder. Han griper tag om hennes arm och hon halkar i snön. Hon reser sig upp halft och försöker hukat ta sig därifrån. När hon lyckas ta sig upp stadigt på benen försöker hon springa men mannen rycker åt sig hennes arm igen och hon faller ner i snön med ansiktet först. Resten av männen kommer fram med sina hästar och hjälper till att lyfta upp henne ur snön. Hon stretar emot och kör armbågen in i närmsta mage. En rörelse som förmer sig en sån plågsam smärta att hon ropar till. Kalla tårar glänser i hennes ögon och hon skakar. Hon stretar emot tills hon blir så utmattad och snurrig i huvudet att rörelserna blir mer som ryckningar. Hon ber dem att släppa henne men det blir mer som ett mummel som knappt hörs. Männen hjälps åt att försiktigt sätta henne på en häst någon ger order att föra henne till sjukstugan. Mer än så hinner hon inte uppfatta förrän hon svimmar av utmattning.  

Emma Nikula