Följ vår nya följetong ”Omegan”! Del 1: Spridningen.

Berättelser

BERÄTTELSE. Lärarna på skolan håller ihop de elever som ännu finns kvar i deras klasser och ropar att alla ska hålla sig lugna och bara följa efter dem. Vi rundar den andra skolan vi har och ser ett stort stängsel.

Lärarna på skolan håller ihop de elever som ännu finns kvar i deras klasser och ropar att alla ska hålla sig lugna och bara följa efter dem. Vi rundar den andra skolan vi har och ser ett stort stängsel. Eleverna som knappt hållit ihop springer nu fram mot stängslet men så hörs ett sprakande ljud från en megafon. Jag kan se hur en man kliver fram med megafonen och säger “stanna där ni är annars skjuter vi. Det här är er första och enda varning”. Många runt mig mumlar att de inte kommer att skjuta. De som står på gräset en bit från stängslet skriker att de inte kan göra så mot dem medan de fortsätter framåt, ett skott avlossas, en kille faller till marken. Paniken bryter ut.

Allting gick åt skogen efter att viruset bröt ut och alla blev sjuka, den lilla information vi fått från de så kallade läkarna är att möglet på vår skola hade muterats på ett sådant sätt så att det hade blivit en helt nytt virus. Alla som är sjuka eller som har visat symptom har blivit placerade i idrottshallen, som är en annan byggnad, för att minska spridningen så mycket som är möjligt. Men jag och alla andra som ännu inte är sjuka eller har vista symptom är nu instängda på skolan i en akut karantän.

Av Cornelia Brodin

FORTSÄTTNING FÖLJER…

 

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …